När mina föräldrar köpte hus 1984 tog de en stor risk. De betalade 600 000 kr för en villa i förort till stockholm. Hade de egentligen "råd" med det?
Vad jag har fått berättat för mig är att de inte hade råd med kontantinsatsen på 25% , ingen större buffert och räntan låg nånstans kring 10-12% på den tiden.
Men de tog ändå risken, jag har svårt att förstå det. Min mamma ser alltid en worst case-scenario i allt. Hon måste ha fått en knäpp när hon var på visningen.
Hur som helst så löste de finansieringen med ett lån från mormor till kontantinsatsen. När de väl hade flyttat in hade de en buffert på 6 000 kr. Hade tvättmaskinen gått sönder hade de blivit av med bufferten. Mamma jobbade bara 75% fram till 1992.
Hur sjutton vågade dem?
Varför ska vi egentligen vara annorlunda, vi har kontantinsatsen och vi har 30 års inkomster att se fram emot. Med nuvarande löner så blir det ca 20 miljoner över 30 år, förmodligen ökar den siffran med karriären.
Kanske är det bara att slå till på ett hus man gillar och strunta i att tänka konservativt och defensivt?
Hej! "Att tänka ett steg längre"
SvaraRaderaJag tycker det är spännande att läsa dina senaste inlägg angående bostadsköp. Du tar gång efter annan upp olika punkter i för och emot. Alla med bra punkter och kommentarer.
Jag tänkte bjuda på ett tips. Vad kommer göra din familj lyckligast? Är trygghet nyckeln till lycka för er kanske ett köp inte är aktuellt,
Är nuvarande levnadsstandard, samt möjligheten att hantera tillfälliga lägre levnadsstandarder under viss tid möjligt för er att mäkta igenom (om amorterignskrav går igenom & räntan ökar) Så är det möjligt att ni ska fokusera på det och slå till.
Jag utgår från att du har läst "milionare next door" Även där fokuserar dom på att just hemmet & resor spenderar även PAW en del av sina pengar på.